Min bröstförminskningsblogg

Idag är det ETT ÅR sen jag opererades!! Herre jösses vad fort tiden går!

Just nu för exekt ett år sen låg jag på operationsbordet och kirurgen hade nyligen börjat...

 

Jag har inte en enda gång ångrat mitt beslut att förminska brösten, jag såg fram emot det sen jag väl hade bestämt mig, även om jag blev lite nojig och orolig ett par gånger. Jag är evigt tacksam att jag fick operationen av landstinget och blev av med alla mina besvär. Jag är överlycklig att jag gick igenom det, det har definitivt förändrat mitt liv till det bättre.

Jag är mer nöjd än vad jag hade kunnat föreställa mig. De hade helt klart kunnat vara lite mindre, och det är konstigt att jag tycker det eftersom jag innan operationen var så rädd att de skulle bli för små, antagligen för att jag var så van vid stora att det skulle kännas konstigt och kanske lite rädd att jag skulle känna mig amputerad. Hur som helst så är jag ändå grymt nöjd, värken är borta, jag kan röra mig på ett helt annat sätt. Jag kan göra precis vad jag vill med min kropp nu, jag kan springa och hoppa utan smärta. Ärren är jättefina och har bleknat så mycket att de knappt syns. Jag kan köpa en vanlig bh i en vanlig affär, jag behöver inte längre beställa över internet från England. Jag kan använda i princip vilken bikini jag vill och vilka kläder som helst. Jag ser inte vulgär ut i urringat och jag måste inte köpa minst storlek 42 för att de ens ska få plats. Jag skäms inte längre för att visa mig ute och jag behöver inte flera lager kläder för att dölja något.

 

Höger bröstvårta drar sig gärna inåt och där är en liten knuta inne i vårtgården, jag ska fråga kirurgen om det på sista återbesöket. De är som sagt lite stora och jag hade inte klagat om de satt någon centimeter högre upp. MEN jag är så himla nöjd och glad, de är perfekta!

Idag är det 10 månader sen jag opererades. TIO MÅNADER, det är helt sjukt hur fort tiden har gått, om ynka två månader är det ett helt år sen!!!

 

Just nu ändras de inte så mycket längre, men jag blir ändå bara mer och mer nöjd för varje dag. Jag är så förbannat glad att jag valde att söka hjälp och be om en remiss, jag har inte ångrat det en sekund. Den 20 juni 2012 var helt klart en av de bästa dagarna i mitt liv hittills. Jag blev av med så mycket, bokstavligt talat, men jag vann ännu mer. Jag har fortfarande ont i rygg och nacke ibland, och min hållning är fortfarande urkass, men jag mår hundra gånger bättre. Jag tror också att om jag tränar upp min hållning så kommer smärtorna försvinna. Jag tycker fortfarande att brösten är lite för stora, men det är inget jag är ledsen över och det är inget som stör mig längre. Man kan alltid önska att de hade blivit mindre, men det är inget jag kommer göra verklighet av. Vad som stör mig är fettet under armhålorna, inte bara för att det är himla fult, utan mest för att det skaver och gör det svårt att hitta bh där det inte hänger ut en klump som mosas och gör ont.

 

För några månader sen kom det ju ut en stygnknuta (antar jag) från ena bröstet, och nu håller det på att hända igen... I förrgår upptäckte jag en röd "finne" som ömmar och sitter EXAKT på samma ställe som sist. Så jag antar att det om några dagar kommer ut en klump igen... Varför det bara kommer i ena bröstet, på exakt samma ställe, och så här långt senare, det vet jag inte...

Insåg alldeles precis att idag är det 7 månader sen jag opererades! Jösses, tiden bara springer iväg!

Hur som helst, jag har varit utan Prosil sen sist jag skrev, för 8 dagar sen, och det har funkat skitbra, ärren fortsätter vara snygga! Jag tror inte Prosil kan göra mer nu, ärren är nog klara, det lilla de ska blekas till sköter nog tiden skulle jag tro! I Tkorsningen på vänster bröst ser det lite konstigt ut fortfarande, ganska rött, lite buligt och så något slags hål. Ingen aning om vad som har hänt där, det sprack ju lite när det höll på att läka, men är det kvar när jag ska träffa kirurgen sista gången kanske han kan svara på det!

 

Det är väldigt svårt att få till bra bilder på ärren, de är liiite mer synliga än vad det ser ut som på bilderna, speciellt mitt "finärr", blixten och ljuset ändrar lite.

 

Den lilla pricken bredvid ärren på vänster bröst är ett litet märke efter någon slags finne. Märket mitt på ärret är från när stygnknutan kom ut, och längst ner i Tkorset ser ni lite av det där konstiga, det är helt omöjligt att få en bra bild av det, och ännu svårare att förklara hur det ser ut, haha!

 

Höger bröst, finärren:

Idag är det ett halvår sen jag opererades, efter att ha funderat i ungefär 6 år. Jag minns hur jag som 13 åring önskade att jag hade större bröst... Det fick jag bittert ångra, man ska vara försiktig med vad man önskar sig!

 

För ett halvår sen jag gick in på kliniken med stora, tunga bröst, och gick hem med små, men svullna, bröst. Tiden har gått så fruktansvärt fort! Jag har vant mig så vid brösten nu att det känns som de alltid har varit i denna storleken och att ärren alltid har varit där. Jag får verkligen tänka till för att minnas hur det var innan. Jag minns hur jag precis efter operationen längtade, och tyckte det var evigheter, tills det hade gått två månader. Och nu har det gått ett halvår.

Det har verkligen gått upp och ner dessa sex månaderna. Jag har gått från att älska till att faktiskt avsky mina nya bröst, för att se gå tillbaka till att älska dem. Men trots att jag tyckte så illa om storleken och utseendet ett tag, så har jag inte ens i en sekund ångrat mitt beslut att göra en bröstförminskning.

Det är först de senaste veckorna som jag verkligen börjat trivas igen. Jag har ju insett att det hade sett jättekonstigt ut med mindre bröst till min kropp, och hade bröstvårtorna suttit högre upp hade det inte sett klokt ut. Visst, jag har fått fett som väller över vid armhålorna, vilket jag inte hade innan, men är det verkligen hela världen då? Jag har hellre feta armhålor än stora bröst igen. Och dessutom, de är inte "klara" förrän efter ett år, så det är halva tiden kvar till man egentlingen kan säga något om slutresultatet!

 

En andra milstolpe är uppnådd, jag får nu börja använda bygelbh, och sluta tejpa. Tejpa har jag ju inte gjort på 2 månader, men jag tror jag kommer anväda Prosil åtminstone året ut, eftersom ärren fortfarande är lite, lite röda, i alla fall de som är "undertill"!

Sista milstolpen är om ett halvår, då ska jag träffa kirurgen en sista gång för att visa upp slutresultatet!

 

 

Hur som helst så är jag så himla glad att jag vågade gå igenom hela processen, och jag är så himla tacksam att jag fick komma till just Akademikliniken och att jag fick en så bra kirurg! Jag är så glad och lättad att allt läkte utan några problem, speciellt med tanke på hur orolig jag var över läkningen, jag visste ju att jag läker sakta och dåligt, att jag lätt får hemskt fula ärr och så.

Operationen och läkningen hade faktiskt inte kunnat gå bättre!

 

Bilder från igår:

 

 Båda ärren

 Vänster bröst, fulärret, som inte alls är fult längre!

Idag är det fem månader sen jag opererades, jösses vad fort det går!!

 

Igår kväll när jag tog av bhn var där blod och någon klet i den, bulan hade spruckit. Jag tvättade händerna noga innan jag vågade röra den, sen tog jag en tops och drog över den, men det kom inget. Såg att där var ett hål, så jag klämde försiktigt som om det var en finne. Ut kom blod och ett vitt klet, inte rinnit utan väldigt kompakt. Kvar var ett hål rakt in i bröstet, väldigt litet, men ett hål. Jag blev panikslagen och livrädd, min största oro har hela tiden varit hål och infektioner. Kletet luktade inte, det såg inte konstigt ut i hålet, lite rött runt om men inte så farligt. Dock blödde det en hel del. Jag luftade ett tag innan jag skulle gå och lägga mig.

Idag när jag vaknade var jag sjukt nervös inför hur det skulle se ut, jag skrämmer lätt upp mig själv och tar alltid ut det värsta i förskott. Min sovbh är kritvit, så blodet syntes ju extra tydligt, inte jättemycket blod men en fläck. När jag sen tog av bhn blev jag förvånad och lättad, där var gammalt blod i hålet men det har börjat att dra ihop sig redan!

 

Ringde ändå Akademikliniken idag för att höra om det är något speciellt jag ska tänka på. Pratade med en himla trevlig undersköterska! Hennes första fråga var "är det i korset där alla hudflikar går ihop?". Hon sa att det antagligen var en suturknut som velat komma ut. Stygnen inne i kroppen absorberas ju upp och man kissar ut det, men just knutar är lite besvärliga och vill ofta komma ut det hållet  istället. Jag skulle inte göra någonting, inte ha Prosil över såret förrän det är läkt. Blir det värre eller inte drar ihop sig skulle jag höra av mig så de kunde titta på det. Så nu är jag lugn igen!

 

Jag är väldigt imponerad över de som fått infektioner men ändå är lugna och tar det hela med ro. Själv flippar jag ut av ett litet hål...

Idag är det två månader sen jag opererades, jösses vad fort det har gått! Vid den här tiden höll jag på att börja vakna till liv ordentligt. De följande dagarna gick så sakta, så sakta, och jag bara längtade tills det hade gått en månad eller två. Nu tycker jag tiden bara har flugit iväg!
Varje gång jag tittar ner blir jag överlycklig. Tänk att jag faktiskt tog tag i det, och tänk att jag faktiskt vågade!

Ska jag klaga på något så har jag lite ont runt vårtgårdarna, i ärren där. Men det går nog över! Bröstvårtorna har blivit lite blyga, håller på och drar in sig lite ibland, men det går säkert över, det händer ju fortfarande mycket hela tiden.

Häromnatten tänkte jag försöka mig på att sova utan bh. Tre minuter stod jag ut, sen sprang jag upp och tog på den igen, haha. Det kändes så konstigt och mitt tunna sommartäcke kändes som det vägde hundra kilo och låg rakt på ärren. Så jag fortsätter att sova med bh! Och det ska ju vara bra för att behålla fastheten och sånt också!

Just nu för en månad sen låg jag på operationsbordet! Mycket har hänt sen dess, och mycket händer hela tiden.

De första veckorna ilade det i ärren så fort jag frös, det var väldigt obehagligt, men det har gått över, som tur är.
Efter operationen var jag jättejättetrött i två veckor, de två veckorna låg jag i sängen typ dygnet runt. Jag blir fortfarande trött väldigt fort och lätt, orkar inte gå några längre sträckor utan att bli andfådd och trött, men det börjar väl bättra sig lite tror jag.
Formen på brösten ändras också hela tiden. I början var de fyrkantiga och gick ut mot sidorna och armhålorna, nu har de en fin form tycker jag, men de kommer ju inte ha sitt slutgiltiga utseende förrän efter ett halvår till ett år ungefär.

I två veckor fick jag bara ligga på rygg, i början var det så himla frustrerande, jag höll på att bli tokig av att bara kunna ligga platt, och så fick jag ont i ryggen. Efter två veckor fick jag börja ligga på sidan, men då hade jag vant mig vid ryggläge, och det gjorde lite ont at ligga på sidan. Nu funkar det, men det är skönast att ha en kudde bakom ryggen och unger armarna.
De första veckorna pirrade det väldigt mycket i brösten, speciellt vänster bröst, men det har lugnat sig. Emellanåt hugger det till, bränner till eller pirrar det lite, men det är inte konstant och inte ofta. När det väl händer gör det mig ingenting, eftersom det bara betyder att nerverna försöker hitta tillbaka till varandra igen.

I fyra veckor skulle jag ha stödstrumpor dygnet runt, det var jobbigt ibland, men nu saknar jag dem lite, det känns tomt på benen!

I ungefär två veckor till ska jag ha bh dygnet runt, och sen får jag vara utan på natten, men jag vet inte om jag kommer ta av den ens då faktiskt, den är så bekväm och jag har vant mig vid det.

De första veckorna kunde jag inte böja mig framåt, det kändes som som brösten skulle trilla ut ur såren. Skulle jag ha något från golvet var jag tvungen att sätta mig i huk och plocka upp det så. Nu däremot är det inga som helst problem!

 

Till helgen blir det tejpbyte igen. Ska bli spännande att se hur ärren ser ut nu. Hoppas bara att jag inte svimmar denna gången, får nog äta frukost innan och ta några djupa andetag.