Den lilla "finnen" vill inte spricka... Den gick från röd och öm till sprickfärdig, och sen vände det bara och nu är där en prick och känner man så är där en hård liten, liten boll där innanför. Det är för långt in för att kunna klämma den, men snart får jag kanske försöka ändå. Får ibland helt sjuka hugg i bröstet, gör så fruktansvärt ont. Samma hugg hade jag sist när stygnknuten ville komma ut och sprack. Men nu gör det bara ont och inget händer. Det gör absolut inte ont konstant, men lite då och då.
Bortsett från det så går allt bra och brösten mår bra. De har blivit så himla fina och fortsätter bara att bli finare. Ja, lite stora fortfarande men jag tycker faktiskt att de har blivit lite mindre! Bröstvårtorna lever sitt eget liv och drar sig gärna inåt, något de aldrig gjorde innan operationen. På återbesöket sa de att det var för det fortfarande var svullet där inne, och det ser verkligen ut så också. Vårtgårdarna liksom buktar ut lite, men blir platta när vårtorna kommer ut. Det är inget som stör mig alls faktiskt, så jag bryr mig inte om det alltid kommer vara så. Jag har full känsel och de reagerar på kyla och beröring, så det gör inte så mycket att de har blivit blyga. På tal om känsel så har jag nästan full känsel tillbaka. Det är lite på undersidan, och speciellt på vänster bröst, där jag har väldigt nersatt känsel, men återigen är det inget som stör mig alls. Jag är så glad att jag gjorde denna operationen och jag är så glad över mina nya mindre bröst. Jag förstår inte hur jag stod ut i så många år med de stora. Visserligen hade jag precis fyllt 21 när jag opererades, så jag är inte direkt gammal, det handlar om kanske 6 års stora bröst, men det är ändå lång tid. Och tänk vilken stryk kroppen tar av att bära runt på det. Jag är så himla glad att det finns såna här operationer, att jag visste om att det fanns, att jag uppfyllde landstingets krav och att jag vågade!!