Min bröstförminskningsblogg

Eftersom tejpen redan hade börjat släppa så bytte jag tejp idag, trots att jag hade tänkt vänta lite längre denna gången. När tejpen var av var jag överlycklig, ärren, och brösten, är så fina så jag blir alldeles till mig! Det konstiga såret har nästan läkt helt, det är bara ett litet rött märke nu, och sårskorpan följde med tejpen. Snitten är nästan helt fria från sårskorpor nu och är helt enkelt bara ärr. Det har tagit lång tid att läkas, men det förväntade jag ju mig, eftersom jag läker sakta, något jag har förstått är vanligt när man har hypotyreos, som jag har. Öppningen i T-korset på vänster bröst har också nästan läkt ihop helt. Är det något del som är ful så är det där, man ser massa ytliga, röda blodkärl och det ser lite konstigt ut. Men jag tror det kommer bli jättebra till slut. Jag längtar ihjäl mig till jag får gå utan tejp och kan beundra mina fina ärr hela tiden!

 

Igår bestämde jag mig för att byta lakan och dammsuga själv för första gången på över 6 veckor. Det var kanske inte så smart, min kropp, och mina bröst, var nog inte redo för det. Efteråt hade jag jätteont i ryggen och i brösten, men som tur är så gick det över under natten när jag sov!
Däremot har jag jobbat ute med huset varje dag i en vecka, målat och slipat och sånt, och det har gått jättebra, lite ont i ryggen ibland bara!
Tejpen börjar redan lossna framme mellan brösten så imorgon tar jag av den och byter. Hoppas de små såren har läkt nu!

Idag är dagen äntligen här, dagen som jag väntat på. Idag har det gått 6 veckor sen jag opererades, och nu är jag fri att leva som vanligt igen. Jag får lyfta, bära tungt, dammsuga och sträcka på armarna igen! Dessutom är jag fri från att sova med bh på mig, men jag tror jag ska fortsätta med det ett tag till, känns bäst så. Jag har firat med att bära en Icakasse, och köpt en sportbh att sova i.
Brösten känns bra och ser bra ut och jag är fortfarande överlycklig! Jag har slutat äta som en tok, och äter nu bara när jag är hungrig, och jag går sakta, sakta ner i vikt igen, Skönt. För två år sen gick jag plötsligt upp 17 kilo, och det visade sig att min sköldkörtel inte producerade tillräckligt med hormoner, vilket i sin tur slöade ner ämnesomsättningen. Tyvärr så har jag fortfarande jättesvårt att gå ner i vikt, trots att jag äter Levaxin.

Jag har alltid läkt väldigt, väldigt sakta, och lätt fått stora och fula ärr. Jag var rädd inför läkandet, eftersom jag vet hur dålig min kropp är på att läka. Och visst, det har gått 6 veckor och det är inte helt läkt ännu, men ärren är så tunna och fina att jag blir alldeles gråtfärdig!

För 6 veckor sen skulle jag aldrig våga visa brösten för någon, inte ens med bara bh, helst inte ens med kläder. Jag klädde mig i stora kläder för att dölja dem. Nu är det tvärtom, jag visar dem för alla som ber om det, haha. Utan en gnutta genans, kanske till och med med lite stolthet, har jag visat dem för både mamma, mormor och mostrar.

 

Har varit och hälsat på släkt i en vecka, men nu är jag hemma igen!
Bytte tejpen och lät både mormor och en moster se, de blev alldeles till sig, de tyckte det var SÅ fint! Och jag håller med. Visst, ärligt talat hade de kunnat vara lite mindre, men samtidigt passar storleken min kroppsform perfekt, och så har jag gått upp ett kilo i vikt, som nog har satt sig på brösten, ska ta tag i det och gå ner det och lite till. Senare.
Men trots att jag har gått upp ett kilo så är jag mer nöjd med min kropp nu än innan operationen. Nästan vad jag än tar på mig passar och sitter bra och jag ser inte enorm ut längre, tvärtom. När jag fortfarande hade stora bröst så såg jag tjock ut i vad jag än hade på mig, även när jag inte hade någonting på mig.
Hur som helst, jag är helnöjd och ärren kunde inte vara finare! Små, små, små tunna streck!
Däremot har jag inte riktigt lärt mig att jag faktiskt KAN sitta rakryggad nu, jag sitter fortfarande lite som en hösäck, så vissa dagar har jag ont i ryggen eller nacken. Men det är bara att försöka komma ihåg det och träna på att sitta rakt!

Två bilder från tejpbytet, 31 dagar efter operationen, fortfarande lite gult:

Fyra veckor har gått nu. Det har gått så fort, tiden har bara flugit förbi. Idag är jag fri från stödstrumporna, äntligen!! Fyra veckor dygnet runt, och nu är mina ben och fötter äntligen fria! Fast jag tänkte ha på mig dem dagen ut, kanske över natten också, men sen får det vara bra!
Svullnaden lägger sig lite för varje dag som går, det är mest svullet ut mot sidorna och armhålorna fortfarande.

Idag bestämde jag mig för att byta tejpen. Det hade släppt i kanterna och en kant hade irriterad huden, där var alldeles rött och kliade.
Tejpen sitter som berget, och det ilade lite i såren när jag drog av den. Men det såg jättefint ut i alla fall, det har blivit lite sårskorpor och så nu.
När jag bara hade en bit tejp kvar att sätta fast så började jag må illa och få ont i magen, sån där snart-spyr-jag-ont, men jag spydde inte, tack och lov. Sen började jag svettas, massor. Och sen började allt snurra, jag var så yr att jag inte såg någonting. Jag satte mig ner på toaletten, men det blev inte bättre. Tur att jag känner vårt hus och vet hur man går trots att man inte ser, jag fick vackla in och lägga mig i en säng. Efter en stund mådde jag bra igen. Konstigt. Jag tror att det det var mentalt mer än fysiskt, men att det visade sig så. Tror jag blev lite chockad av att se mina ihopsydda bröst. Det ser jättefint ut, men det läker ju fortfarande så det ser lite brutalt ut faktiskt. Det var i alla fall väldigt obehagligt.

Jag vågar inte säga det högt, men jag tror att smärtan börjar ge med sig! Det drar lite, speciellt i slutet av det under vänster bröst. Emellanåt sticks och bränns det lite i själva ärren också. Idag tog jag två tabletter på morgonen, men bara en på eftermiddagen, håller tummarna att det räcker.
Idag tog jag en spegel som är väldigt inzoomad, och så kollade jag in ärren, med tejpen på såklart, och det ser riktigt fint ut tycker jag!
Har provat lite tröjor, några är stora som hus nu, men de som satt illa förr sitter riktigt bra nu! Det sticker lite i ärren nu, så det blev kanske lite för mycket armsträckning faktiskt.

Jag tror narkosen tog riktigt hårt på min kropp. Det är två veckor sen imorgon men jag är fortfarande trött. Jag kan gå väldigt långsamt till Ica, det tar ungefär 15 minuter, och sen är jag HELT slut. Får tryck över bröstkorgen och måste sitta. Svettas, andfådd som om jag sprungit flera kilometer. Visst, min kondition var inte på topp innan operationen, men den var inte urdålig heller, helt normal skulle jag vilja påstå. Förstår inte varför min kropp tog så hårt på att sövas.

 

 

 

Min aptit börjar komma tillbaka, känns det som! Den konstiga smaken jag har haft i munnen hela veckan börjar försvinna, äntligen!
Idag har jag lite ont, det drar och värker undertill i ärren. Innan råkade jag vrida mig på något konstigt sätt och då gjorde det så ont i slutet av ärret på vänster bröst att jag seriöst trodde att jag skulle tuppa av. Smärtan gick över igen när jag satte mig still, så nu är det lugnt.
Imorgon ska jag på återbesök på Akademikliniken och träffa en sköterska, ska bli spännande att få se hur ärren ser ut under tejpen. Ska bli skönt att få höra om allt ser bra ut med, jag tycker ju det ser bra ut, men att höra från någon som sett hundratals blåslagna bröst, det blir skönt och lugnande.

Jag kan inte påstå att jag har mer, eller mindre, ont, men smärtan har ändrats. Det drar och värker, mest om jag ska resa mig upp, i slutet av såren. Någon annan smärta än det kan jag inte påstå att jag har. Sitter, eller ligger, jag helt still känns ingen smärta, bara pirr i vänster bröst. Det verkar som jag har full känsel i båda brösten, men inte direkt någon alls i vänster bröstvårta. Lite svårt att säga, eftersom båda bröstvårtorna är helt övertejpade, men det känns så i alla fall. Inget konstigt med det, det är vanligt med känselbortfall, oftast kommer den tillbaka, men ibland inte. För tillfället är det inget som stör mig det minsta, så länge det läker fint så är jag nöjd!
Blåmärkena är nu gula, riktigt, riktigt gula.De på sidorna av bröstkorgen verkar ha försvunnit helt!

Pratade med en sköterska på Akademikliniken idag, som var ganska säker på att min aptitlöshet, magont och illamående var biverkningar av Arcoxian, som jag tar för att lugna svullnaden, den är antiinflammatorisk också. Hon sa att jag skulle sluta ta den, hade redan tagit en idag men nu får det vara nog då. Egentligen skulle jag ta sista imorgon, skulle bara äta den i en vecka, så det känns lugnt att sluta. Ska bli skönt att inte ha ont i magen, och kunna äta lite mer. Har snart gått ner ett och ett halvt kilo sen dagen innan operationen. Gissar på att de tog bort ungefär ett halvt kilo bröst, ska bli spännande att få veta exakt hur mycket!
Imorgon är det redan en vecka sen operation, helt sjukt vad fort det har gått. De första dagarna tyckte jag gick i snigelfart, så långsamt, så långsamt. Men nu är det alltså plötsligt en vecka! På torsdag ska jag på återbesök, och då lär jag få se hur det ser ut utan tejpen...hjälp.

 

 

 

 

Idag har jag ont. Det stramar och värker och gör ont helt enkelt. Mest ont gör det på sidorna, inte stygnen, konstigt nog. Det pirrar mest i höger bröst, och det är det jag har minst känsel i. Emellanåt kliar det på och i brösten så jag håller på att bli tokig, känns lite som myror som kryper omkring. Stygnen kan jag inte direkt påstå att jag känner av faktiskt.
Utseendemässigt ser de ut som första dagen, de är ganska fyrkantiga och går ut mycket mot armhålan, väldigt svullna. Blåmärkena har börjat gulna och försvinna, och det är ju bra!

Jag har fortfarande ingen aptit, och har en hemskt äcklig smak i munnen så inget smakar bra. Idag har jag varit ganska trött så jag har sovit nästan hela dagen hittills. Har svårt att sova på natten, eftersom jag måste ligga på rygg. Jag, som alltid sover på sidan eller magen i vanliga fall, tycker det är jättejobbigt och får jätteont i ryggen. Men det är bara att stå ut. I två veckor måste jag ligga på rygg vid vila och sovning. Frustrerande att bara ligga där och ha ont och inte kunna ändra ställning till något bekvämare.

 

 

Igår fick jag skjuts till Ica för att se om jag hittade något jag skulle kunna äta. Det var ganska jobbigt att gå där, vid kassan belv jag yr och fick hålla i mig. När jag kom hem var jag helt slut, så jag fick lägga mig och vila några timmar.

 

Bilder från igår:

 

Igårkväll blev jag plötsligt ledsen, utan anledning. Jag grät och grät och grät och allt var fel. Efter lite googlande kom jag fram till att det var både vanligt och normalt. Inte så konstigt egentligen, en operation är stort och påfrestande för både kroppen och psyket. Idag mår jag i alla fall bättre igen. Försöker vila och gå runt lite i huset, för att hålla igång cirkulationen.
Har fortfarande inte jätteont, men det pirrar och har sig en hel del inuti brösten. Har provat ta en tablett smärtstillande istället för två, än så länge har det gått bra. Det är fortfarande rejält svullet och blått, men det har inte kommit mer blod och det ser fortfarande bra ut.

Nu är det lite mer än två dygn sen jag opererades!

Smärtan är inte alls så farlig som jag hade förväntat mig. Jag har mest ont i sidan av bröstkorgen, en bit under armhålorna, och där är jag rejält blå och svullen också. Jag försöker ligga stilla och vila, men jag är så fruktansvärt uttråkad...

Idag har det börjat pirra och vibrera i vänster bröst, antar att det är läkningen, eller nervtrådar som hittar tillbaka till varandra. Känns konstigt.

Har blivit lite mer förkyld så jag har haft lite svårt att andas. Vaknade någongång inatt av att jag drog efter andan, som om jag inte fick luft, det var lite obehagligt. Måste ligga på rygg i två veckor och det är besvärligt hur jag är ligger. Får jätteont i ryggen efter ett tag, oavsett om jag ligger platt eller på kuddar.

Brösten är fortfarande jättesvullna, och väldigt blå, men det ser fint ut. Ska bli spännande att få se dem utan tejp på torsdag, på återbesöket på kliniken, men jag tvivlar på att det är en vacker syn...